dansa fastän hjärtat brister

Jag får panik. Kanske mest på mig själv för att jag blir irriterad över att jag reagerar såhär. Eller så är det på henne. Eller på honom. Det är den värsta känslan jag vet, att vara svartsjuk. Speciellt när jag inte har någon som helst rätt att vara det. Sedan finns det nog ingen större anledning att vara det heller. Men det stör mig. När det är jag som vill ha honom för mig själv. Så får alla andra hans uppmärksamhet men inte jag. Eller ja, det får jag väl, men inte tillräckligt. Så det så.

Så på tal om att överanalysera så sitter jag just nu och analyserar sönder en konversation på facebook mellan mr X och en gemensam vän. Visst är hon intresserad? Vad tycker han? Varför skriver han så? Varför svarar hon så? Varför fortsätter han? Vad ska de säga nu?

Och så vidare.

Tror det är dags för mig att dra på mig springskorna, trycka i lurarna i öronen och burna på iPoden på högsta volym. Måste skingra tankarna lite.