dansa fastän hjärtat brister

Det har bosatt sig en fin känsla i min mage. En fin känsla och några fjärilar. Det känns riktigt bra det här. Vet inte vad som hänt med Mr X, men jag tror att han är fast på kroken nu. Vi har under midsommarhelgen smsat i princip konstant. Konstant i tre dygn, inte illa. Inklusive idag på jobbet. Haha. Vi sitter bara några meter ifrån varann, ändå är sms så vi konverserar. Inga misstankar från något håll.

Förra veckan kollade vi på film och han sov här. Det var riktigt mys. Vi gjorde ett försök att prata om oss, om vad vi är. Det gick inte alls bra. Vi satt bara och sa "Jag vet inte, nä jag vet inte" som ett mantra. Haha. Vi får nog göra ett nytt försök, för nu känns det som sagt som att det börjar hända grejer. Kanske är tur att det snart är semester, så behöver inte jobbarkompisarna få veta något riktigt än.

Men jag mår bra och det känns bra! Vill ju såklart bara berätta för alla om mina fjärilar och den fina känslan, men det får vänta lite till.

Ett par kompisar till mig firar idag tio år tillsammans. Tio år! Det är ju sjukt länge alltså! Det längsta jag varit tillsammans med någon är knappt fyra år. Jag undrar om jag någonsin kommer stå ut med en och samma person så länge som tio år. Jag hoppas och förutsätter det, men är innerst inne väldigt tveksam. Vet inte om det beror på att jag ännu inte träffat den där personen som det känns så rätt med. Jag intalar mig själv det i alla fall. Kan ju, medan jag ändå håller på att intala mig själv sådana saker, även intala mig själv att det är Mr X som är den där rätte. Det bestämde jag nu.

Hur det går med honom? Jodå. Hyfsat får man väl ändå säga. Vi har väl egentligen inte kommit framåt i vårt icke-förhållande egentligen. Men vi har kontakt och var på någon slags dejt häromdagen. Jag vågar knappt föreslå att vi ska ses för att jag är rädd att skrämma honom och dejten var på mitt initiativ, så nu ligger bollen hos honom. Vi får väl se hur det går. Jag avskyr att inte kunna styra upp som jag vill! Men det är väl något jag får jobba på antar jag...

Var iväg med jobbet idag. Under eftermiddagen hamnade jag jämte Mr X. Och jag hade mycket svårt att koncentrera mig på det jag skulle, för det enda jag kunde tänka på var att hindra min hand från att hamna på hans knä. Det hade varit ack så mycket trevligare än att hålla den i mitt eget kan jag lova. Och så logiskt det hade varit. Men nä, det får vänta lite, åtminstone när vi är bland folk. Jag ska åka bort på onsdag och kommer hem på måndag, så jag hoppas att jag skulle kunna pussa på honom lite imorgon för att stilla min abstinens lite... Vi får se hur det går.

Igår vankades det fest med några av jobbarkompisarna. Däribland Mr X. En mycket trevlig kväll som avslutades med att Mr X sov här. Mys hela natten och hela dagen idag.

Det känns bra. Mycket bra.

Sms:andet med ingenjören fortsätter. Det känns bra. Han är rolig, trevlig och charmig. Vad som känns mindre bra är ju att jag faktiskt är kär i Mr X. Det är ju tyvärr så enkelt. Så hur gör man? Hur gör man för att komma över någon? Jag behöver en mirakelkur! Snabbt ska det gå. Helst en kur som fungerar trots att man måste träffa, prata och mer eller mindre umgås med personen varje dag.

Tack på förhand.

Ibland får jag bara panik. Ni vet när saker och ting går lite för fort. Man träffar någon, man vet att den är intresserad och man själv är kanske inte riktigt på samma nivå. Och så känner jag bara HJÄLP och får tryck över bröstet. Om man nu ska vara fördomsfull och otroligt genusomedveten och heteronormativ så känns det som att det är mer typiskt för killar. Tjejen vill ta relationen till nästa nivå, lämnar kvar tandborte och tamponger i killens badrum och han får panik. Den känslan.

Den fick jag nu. Sms. "(...) det enda som saknas här är du."

Paniken. Trycket över bröstet.

För några år sedan kom jag och min kompis på att för att hitta "den rätte" som det så vackert heter skulle vi köra lite av en ny taktik. Den är gammal och väl beprövad inom många andra områden, vet inte hur det är inom kärleken dock. Det vi tänkte var i alla fall att köra uteslutningsmetoden! Lite på temat "man måste kyssa många grodor för att hitta sin prins". Till slut så måste det ju bara finnas någon liten stackare kvar som passar.

Så tänkte vi. Vi hann dock inte så långt, för helt plötsligt träffade jag mitt ex. Så då blev det ju inget mer med det, för det var liksom vår grej. Vi skaffade till och med en bok där vi skulle skriva in allt vi provat och som inte fungerat. Undra om hon har kvar den..? Måste fråga!

I vilket fall så har jag konstaterat att bland annat ingenjörer går bort. Jag har till och med provat två, men nä det gick åt skogen. Ingenjörer väcker skeptikern i mig, så är det bara. Och den väcktes ju såklart i fredags när jag träffade just ingenjören. Ja så får han heta, det blir lättast så.

Igår var jag på fest i grannbyn. Där Mr X bor. Han frågade på dagen om vi skulle gå ut, men jag sa att vi nog inte skulle det. Sedan hade han även kollat av med min partner in crime, S, samma sak. Hon sa att de/vi kanske kunde höras under kvällen och kanske mötas upp om både vi och dem skulle ut. Visst, sagt och gjort.

Vi har galet roligt på vår fest och det var inte tal om att gå ut. Helt plötsligt var klockan waaay past bed time. S hade fått sms från Mr X. Tre eller fyra stycken där han skrev till vilket ställe de skulle, sen hade de ändrat sig och skulle gå någon annanstans. Verkligen angelägen om att vi skulle mötas upp. Varför? Jag undrar. S undrar. Vi alla undrar.

Vet inte om det var just detta, eller alkohol eller en kombination tillsammans med allt annat, men jag fick ju såklart ett bryt. Satt på balkongen och grinade lite med kompisen L och helt enkelt förkunnade att det är Mr X jag är kär i och ett stort varför. Varför måste det vara såhär? Varför är han så konstig? Varför kan han inte vara kär i mig tillbaka? Enkla frågor att besvara på fyllan, ooja.

Sen gick jag in och hånglade upp ingenjören. Det var lika bra. Mer om honom senare kanske...

För några år sedan jobbade jag på en arbetsplats där det fanns, bland annat, en tjej och en kille, eller ska man kanske säga en kvinna och en man? De var väl omkring 30 år båda två vid den tiden, han kanske några år äldre. Skitsamma. Båda hade partners, hon hade även barn. Men det märktes att det var något mellan dem. Jag var bara sommarvikarie då, så det gick ju då inte att veta om de bara var vänner, flörtade eller om det var något mer.

Efter ett tag och efter skvaller fattade även jag att de nog var mer än vänner. Jag pratade även med tjejen ifråga om detta och det var väl egentligen inget mer med det. Kände inte att det var min sak att lägga mig i detta.

Vad jag idag funderade på är hur man kan gå flera år och vara otrogen mot sin partner. Även om det kanske inte är fysiskt, så är det väl ändå "psykiskt", tänker jag. Det jag tänker är dels hur samvetet tillåter det, men även hur man orkar. Jag förstår inte det. Men så har jag heller inte varit i situationen.

Sedan funderar jag också på vad dålig tajming kan göra med kärleken... På något vis tänker jag att de här personerna ovan kanske egentligen skulle vara med varandra på riktigt, och inte bara i smyg. Jag vet att de träffades i flera år, kanske fortfarande..? Kanske är de menade för varandra, eller så är det hemlighållandet och spänningen som gör det? Inte vet jag. Dock är det ju något som gör att de dras till varandra och att de fortsätter träffas och vara mer än jobbarkompisar.

Nu blev det här en massa svammel hit och dit. Det är ungefär så mycket det snurrar i mitt huvud också. Grundfrågan som jag har är väl egentligen om det är så att två personer kan vara menade för varandra och hur vet man det i så fall. Man har ju alltid ett val... Man kan välja att fortsätta träffa personen och vara otrogen. Eller så kan man välja att lämna sin nuvarande partner. Eller välja att bryta. Men valet finns ju. Sedan vad konsekvenserna blir, är ju en annan sak.

Jag har verkligen ingen som helst aning om hur vanligt detta är, men föreställningen jag har är att det ändå är ganska vanligt. Eller?

För min del så är det nog det sista stället jag skulle ragga på. På allvar. Spana ja. Ragga nej. Mest för att jag själv ser förjävlig ut när jag tränar/har tränat. Uppsatt och fett hår, röd i hela ansiktet, svett både här och där och känslan av att vara allmänt intesnygg.

På mitt gym verkar det ha kommit en hel del nytt folk det senaste, inklusive en del spanmaterial. På måndagar brukar det vara en snubbe och träna som jag har spanat på ett tag nu. Men som sagt så skulle jag aldrig få för mig att göra något av det. För feg och för ful. Åtminstone i träningssammanhang.

Någon som har erfarenhet av att ragga på gymmet som kan tänka sig att dela med sig..?