dansa fastän hjärtat brister

Imorgon åker jag iväg en sväng och dessutom är det långledigt, så träffa Mr X blir inte förrän om en vecka. Suck så segt. Jag skickade i alla fall iväg det där sms:et igår och vi gick en sväng på stan idag. Jag fick pussa på honom lite innan vi sa hej då dessutom. Det var bra. Sen har vi pratat i telefon typ en timma också. Han trodde och tyckte att han kanske var lite konstig när vi skulle säga hej då. Det blev lite stelt, men inget konstigt förutom det. Men i vilket fall så ringde han och bad om ursäkt och trodde att han hade gjort bort sig. Bra bra att han är lite orolig över det. Bra att han inte tar mig för givet. Japp.

Jag brukar vara ganska så bra på att flörta och styra upp när det gäller då man träffat någon ny. Men med Mr X är det så jävla svårt. Även om jag som sagt fått bekräftat att han tycker om mig, och nu även att han tydligen vill vara med mig, så vet jag inte vad jag ska göra. Hade det varit vem som helst annars hade jag bara skickat iväg ett sms och styrt upp en dejt. Hur lätt som helst. Men nu är jag bara så himla rädd att jag ska pressa honom, kväva honom, gå för fort fram. Igen. Jag är så rädd att han ska såra mig. Igen. Att han ska säga att nä, det här fungerar inte för mig. Igen.

Så nu vet jag inte vad jag ska göra riktigt. Jag vill bara skicka iväg ett halvkaxigt sms där jag förklarar att jag tycker vi ska ses imorgon, efter jobbet. Men jag vågar inte. Samtidigt kan jag ju inte sitta här och vänta på bättre tider heller. Dels för att jag inte bara kan det och dels för att det inte är jag. Jag måste ju faktiskt kunna vara mig själv, utan att kväva och pressa.

Funderar... Det är ju trots allt han som hört av sig de senaste dagarna... Fan jag hatar sådana här spel fram och tillbaka, jag gillar raka besked - inga konstigheter! Orka hålla på!

Suck.

Det svänger tydligen fort här för mig, inombords alltså. Fick ju en fin bekräftelse av Mr X i lördags, men nu känner jag att reserverna börjar tryta. Jag skulle behöva en ny påfyllning. Jag som kände mig så lugn och fin häromdagen, så börjar jag hispa igen enbart för att han inte skickar något sms på en dag. Haha. Fy fan vad löjligt det låter när jag ser det såhär svart på vitt. Jag får nog skärpa till mig lite kanske.

Efter helgens bravader och det lilla fyllesamtalet som jag och Mr X hade så känner jag mig ganska lugn. Efter att ha hispat och undrat och funderat i flera månader så kan jag faktiskt känna mig lugn, som sagt. Det räckte att få bekräftat att han inte helt tappat alla känslor för mig, utan att de faktiskt var kvar i princip samma utsträckning. Skönt att veta att loppet inte är kört. Skönt att veta att han tycker om mig. Skönt att känna honom hålla om mig.

Det blev inget mer allvarligt snack igår, men vi smsade i princip hela dagen. Idag på jobbet har det varit som vanligt. Eller kanske till och med lite bättre än vanligt. Lite mer avslappnat, faktiskt. Konstigt nog. Bra bra.

Jag klarade mig utan bryt igår. Det blev en ganska spännande kväll, det måste jag säga. För mycket alkohol, givetvis... På grund av, eller tack vare, det tog jag i Mr X och sa att jag tyckte att vi borde prata. Jag frågade honom vad han tycker om mig egentligen och vad han vill, eftersom han håller på som han gör. Jag sa till honom att jag tycker om honom och att det gör ont i mig att se honom på jobbet varje dag, att jag söker nya jobb på grund av honom och att jag är allmänt förvirrad över vad han håller på med.

Han gjorde klart för mig att han tycker om mig också men att han är rädd för att han ska såra mig igen. Och det tro fan att jag är rädd för också! Men vad skönt det kändes att få höra att han faktiskt fortfarande tycker om mig, då har jag ju inte gått runt och inbillat mig det i alla fall. Sedan kan jag ju tycka att han är en fegis som inte vågar ge oss en chans. Även om jag också är rädd. Såklart. Men om vi nu tycker om varandra så tycker jag att vi borde prova. Sen kysstes vi också. Och höll om varandra och det var mys. Jag har saknat honom så! Sedan var det dessvärre en taxi som väntade på mig. Jag tyckte han skulle följa med mig hem, men det tackade han nej till, vänligt men bestämt. Det var bra kan jag känna såhär med facit i hand :)

Vi skulle höras idag tyckte han, vilket nog var klokt för vi var inte speciellt nyktra någon av oss. Vi har smsat i princip hela dagen. Får se om vi hörs på telefon sedan, eller om smsandet är den enda konversation vi kommer ha idag.

Annars ses vi ju på jobbet imorgon... Kan ju bli spännande att se hur det blir.

Imorgon väntar fest med hos jobbarkompisen och hennes sambo. Det är många från jobbet som ska med, bland annat Mr X. Såklart. Jag är lite nervös för hur detta kommer att gå, med tanke på mitt lilla bryt förra helgen. Samtidigt känner jag mig också förväntansfull. För de senaste dagarna/veckorna har han verkat smälta lite, som att han är lite mer kontaktsökande än vanligt, pratar lite mer med mig än vanligt och hör av sig lite oftare. Inte vet jag vad det står för, men det har ju såklart (över-)analyserats till leda...

Det som är allra tråkigast med att det blev som det blev mellan oss är att vi ju faktiskt har haft bra kontakt och blivit vänner, men nu går det ju inte att vara annat än kollegor. Att prata privata saker eller att bete sig på ett "privat" sätt, eller hur man ska beskriva det, har inte gått. Stelt och märkligt och bara skitkonstigt är det. Men nu får vi ju umgås utanför jobbet, det kan aldrig vara fel. Så länge jag inte får ett bryt, vill säga. Men nej, jag vägrar! Jag ska ha jävligt kul och försöka att inte bry mig allt för mycket om honom! Risken finns för övrigt också att jag får bryt på hon som jag misstänker (= är nästan helt säker på) är intresserad av honom...

Only time will tell...

Jag vill bara fråga mr X rakt ut: Vad vill du? Vet du vad du vill? Vet du om du INTE vill något alls?

Men jag är så rädd för svaret. Jag är så rädd att han vet att han inte vill, att han inte är det minsta intresserad av något annat än att vara vänner och kollegor. Även om jag vet att han hela tiden har varit osäker. Men nu har det ju gått så lång tid. Han kanske tror att allt är överspelat, att vi lagt det bakom oss. Men jag har inte det, jag har inte kommit över det, jag har inte lagt det bakom mig. Jag vill ju säga det till honom. Men jag är så rädd för vad han ska säga och för att det ska förstöra det lilla som finns där nu.

Min magkänsla har hela tiden sagt att det inte kommer att bli något mer, att den korta tid vi hade tillsammans är det enda jag kommer att få. Men magkänslan håller på att ändra sig, hoppet håller på att ta över. Det känns som om vi inte distanserar oss från varandra på samma sätt, som att vi faktiskt har något där mellan oss. Men vad, det är frågan...

Frågan som jag är för feg för att ställa, som jag är för feg för att få ett svar på.

Jag får panik. Kanske mest på mig själv för att jag blir irriterad över att jag reagerar såhär. Eller så är det på henne. Eller på honom. Det är den värsta känslan jag vet, att vara svartsjuk. Speciellt när jag inte har någon som helst rätt att vara det. Sedan finns det nog ingen större anledning att vara det heller. Men det stör mig. När det är jag som vill ha honom för mig själv. Så får alla andra hans uppmärksamhet men inte jag. Eller ja, det får jag väl, men inte tillräckligt. Så det så.

Så på tal om att överanalysera så sitter jag just nu och analyserar sönder en konversation på facebook mellan mr X och en gemensam vän. Visst är hon intresserad? Vad tycker han? Varför skriver han så? Varför svarar hon så? Varför fortsätter han? Vad ska de säga nu?

Och så vidare.

Tror det är dags för mig att dra på mig springskorna, trycka i lurarna i öronen och burna på iPoden på högsta volym. Måste skingra tankarna lite.

Jag är världsbäst på att analysera och speciellt på att överanalysera. Är fullt medveten om att inte allt går att analysera sönder, för vissa saker och beteenden är helt random och har inte något med något annat att göra. Ändå kan jag bara inte låta bli. Speciellt inte när det gäller mr X här på jobbet. Inte blir det lättare av att han beter sig som han gör. Allt ska ältas och analyseras. Tur att jag har min privata terapeut här som hjälper mig. Inte för att jag blir så mycket klokare, men det är i alla fall skönt att ha någon att dryfta saker och ting med.

Det jobbigaste med att ha känslor för någon som jag tvingas att träffa varje dag är just det - att jag inte kan komma undan. Han är här och jag kan inte fly! Vilket också gör det omöjligt för mig att bli av med känslorna, för jag blir påmind varje gång jag ser honom.

Som det är nu så pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. Jag hoppas fortfarande på att det ska bli vi, samtidigt som jag logiskt sett inte tror det egentligen.

Jag är känslomässigt ganska väldigt mycket förvirrad just nu. Det är väl lika bra att erkänna det med en gång. Det kommer säkert att märkas här, så jag säger det redan nu. Det är ju fram för allt en person som tar upp min energi och tankeverksamhet, men även andra som gör lite gästspel här och där, då och då. Fast det hör väl singellivet till, kanske..?

Häromveckan träffade jag en gammal killkompis, K. Vi var väldigt nära vänner under en period för ungefär 10 år sedan och umgicks nästan dagligen. Alla runtomkring frågade om det inte var något mellan oss, för inte kunde en tjej och en kille vara så nära vänner utan att den ena skulle bli kär i den andra. Från min sida var det inget annat än vänskap.

Jag ska inte säga att vi tappade kontakten, men vi gled ifrån varandra, sådär som man gör när man blir äldre och man träffar nya vänner och partners. K erkände senare att han varit intresserad av mig, men att det bara var under en kort tid. Det gick några år när vi mest hade kontakt via nätet; facebook och msn, kanske något enstaka sms.

Han flyttade ifrån stan, till sin flickvän, men har kvar sin familj här. Så träffades vi på en fest för ungefär 1,5 år sedan. Och jag insåg hur mycket jag har saknat honom. Som vän. Han är så lätt att prata med, att umgås med, att vara med. Hans kompis, som även jag umgicks med en del när det begav sig, sa att K alltid varit kär i mig och kommer alltid att vara. Jag viftade bort det som fyllesnack, samtidigt som den tanken bosatte sig i min hjärna.

Sedan gick det nästan ett år till. Så träffades vi igen förra året. Han var på besök i stan. Utan sin flickvän. Och min sambo var iväg. Jag krisade just då i mitt förhållande. Och kanske var det en bidragande orsak till att jag kände att det fanns något mellan oss. En dragning till varandra kanske. Det hände inte något mellan oss, mer än att vi kände att det var onödigt att tala om för våra respektive att vi träffats... Varningsklocka?

Och så går tiden, ticktack. Jag är singel igen. Han är förlovad. Och vi träffas igen häromveckan, som sagt. Och jag känner fortfarande samma dragning. Eller som att det är något, men som inte går att sätta fingret på. Funderar på om det är min förvirring som talar. Igen. För jag känner fortfarande att jag saknar honom i mitt liv, men vet inte på vilket sätt. Vet inte hur jag ska ta reda på det heller. Fortsättning lär följa...

igår var allt så enkelt. jag kände mig stark. som att jag hade bestämt mig. du ska inte få ödsla min tid och energi längre, du är inte värd det. jag vill hellre använda den till något annat, någon annan, något bättre.

men så kommer jag till jobbet idag. försöker att inte titta på dig, för när jag gör det så vet jag att det är kört. och det går bra. mission: ignore fortsätter.

ända till du pratar med mig. vad gör man då? låtsas inte höra? nej det går ju inte, det vore konstigt. och otrevligt. och alla runtomkring skulle undra vad jag pysslar med. så tittar du på mig, ler åt mig.

så blir allt sådär svårt igen. satan.