dansa fastän hjärtat brister

Imorgon åker jag iväg en sväng och dessutom är det långledigt, så träffa Mr X blir inte förrän om en vecka. Suck så segt. Jag skickade i alla fall iväg det där sms:et igår och vi gick en sväng på stan idag. Jag fick pussa på honom lite innan vi sa hej då dessutom. Det var bra. Sen har vi pratat i telefon typ en timma också. Han trodde och tyckte att han kanske var lite konstig när vi skulle säga hej då. Det blev lite stelt, men inget konstigt förutom det. Men i vilket fall så ringde han och bad om ursäkt och trodde att han hade gjort bort sig. Bra bra att han är lite orolig över det. Bra att han inte tar mig för givet. Japp.

Jag brukar vara ganska så bra på att flörta och styra upp när det gäller då man träffat någon ny. Men med Mr X är det så jävla svårt. Även om jag som sagt fått bekräftat att han tycker om mig, och nu även att han tydligen vill vara med mig, så vet jag inte vad jag ska göra. Hade det varit vem som helst annars hade jag bara skickat iväg ett sms och styrt upp en dejt. Hur lätt som helst. Men nu är jag bara så himla rädd att jag ska pressa honom, kväva honom, gå för fort fram. Igen. Jag är så rädd att han ska såra mig. Igen. Att han ska säga att nä, det här fungerar inte för mig. Igen.

Så nu vet jag inte vad jag ska göra riktigt. Jag vill bara skicka iväg ett halvkaxigt sms där jag förklarar att jag tycker vi ska ses imorgon, efter jobbet. Men jag vågar inte. Samtidigt kan jag ju inte sitta här och vänta på bättre tider heller. Dels för att jag inte bara kan det och dels för att det inte är jag. Jag måste ju faktiskt kunna vara mig själv, utan att kväva och pressa.

Funderar... Det är ju trots allt han som hört av sig de senaste dagarna... Fan jag hatar sådana här spel fram och tillbaka, jag gillar raka besked - inga konstigheter! Orka hålla på!

Suck.

Var iväg med jobbet idag. Under eftermiddagen hamnade jag jämte Mr X. Och jag hade mycket svårt att koncentrera mig på det jag skulle, för det enda jag kunde tänka på var att hindra min hand från att hamna på hans knä. Det hade varit ack så mycket trevligare än att hålla den i mitt eget kan jag lova. Och så logiskt det hade varit. Men nä, det får vänta lite, åtminstone när vi är bland folk. Jag ska åka bort på onsdag och kommer hem på måndag, så jag hoppas att jag skulle kunna pussa på honom lite imorgon för att stilla min abstinens lite... Vi får se hur det går.

Igår vankades det fest med några av jobbarkompisarna. Däribland Mr X. En mycket trevlig kväll som avslutades med att Mr X sov här. Mys hela natten och hela dagen idag.

Det känns bra. Mycket bra.

Idag rasslade det in 2000 riksdaler på mitt konto. Tack till exet för det! Det lönade sig att bråka lite om pengarna kan jag ju sammanfatta det hela med. Det blev dessutom inte ett så stort bråk som jag först hade trott. Nästa vecka kommer vi behöva träffas i ett helt annat sammanhang, jag kan tänka mig att allt runtomkring kommer frysa till is ungefär.

Men vad gör det, nu är vi färdiga med varandra. För gott.

Det svänger tydligen fort här för mig, inombords alltså. Fick ju en fin bekräftelse av Mr X i lördags, men nu känner jag att reserverna börjar tryta. Jag skulle behöva en ny påfyllning. Jag som kände mig så lugn och fin häromdagen, så börjar jag hispa igen enbart för att han inte skickar något sms på en dag. Haha. Fy fan vad löjligt det låter när jag ser det såhär svart på vitt. Jag får nog skärpa till mig lite kanske.

Efter helgens bravader och det lilla fyllesamtalet som jag och Mr X hade så känner jag mig ganska lugn. Efter att ha hispat och undrat och funderat i flera månader så kan jag faktiskt känna mig lugn, som sagt. Det räckte att få bekräftat att han inte helt tappat alla känslor för mig, utan att de faktiskt var kvar i princip samma utsträckning. Skönt att veta att loppet inte är kört. Skönt att veta att han tycker om mig. Skönt att känna honom hålla om mig.

Det blev inget mer allvarligt snack igår, men vi smsade i princip hela dagen. Idag på jobbet har det varit som vanligt. Eller kanske till och med lite bättre än vanligt. Lite mer avslappnat, faktiskt. Konstigt nog. Bra bra.

Jag klarade mig utan bryt igår. Det blev en ganska spännande kväll, det måste jag säga. För mycket alkohol, givetvis... På grund av, eller tack vare, det tog jag i Mr X och sa att jag tyckte att vi borde prata. Jag frågade honom vad han tycker om mig egentligen och vad han vill, eftersom han håller på som han gör. Jag sa till honom att jag tycker om honom och att det gör ont i mig att se honom på jobbet varje dag, att jag söker nya jobb på grund av honom och att jag är allmänt förvirrad över vad han håller på med.

Han gjorde klart för mig att han tycker om mig också men att han är rädd för att han ska såra mig igen. Och det tro fan att jag är rädd för också! Men vad skönt det kändes att få höra att han faktiskt fortfarande tycker om mig, då har jag ju inte gått runt och inbillat mig det i alla fall. Sedan kan jag ju tycka att han är en fegis som inte vågar ge oss en chans. Även om jag också är rädd. Såklart. Men om vi nu tycker om varandra så tycker jag att vi borde prova. Sen kysstes vi också. Och höll om varandra och det var mys. Jag har saknat honom så! Sedan var det dessvärre en taxi som väntade på mig. Jag tyckte han skulle följa med mig hem, men det tackade han nej till, vänligt men bestämt. Det var bra kan jag känna såhär med facit i hand :)

Vi skulle höras idag tyckte han, vilket nog var klokt för vi var inte speciellt nyktra någon av oss. Vi har smsat i princip hela dagen. Får se om vi hörs på telefon sedan, eller om smsandet är den enda konversation vi kommer ha idag.

Annars ses vi ju på jobbet imorgon... Kan ju bli spännande att se hur det blir.

Sexdrömmar är ju oftast trevligt, eller hur? Men ibland händer ju att man drömmer om någon som man känner och då kan det för mig kännas så jävla pinsamt när man träffar den här personen. Som att han/hon och alla runtomkring vet precis vad som "hänt" under natten.

Så var det för mig i natt. Jag drömde om en kompis pojkvän. Att vi hånglade och började nog klä av varandra också. Längre än så hann vi dock inte för då kom min kompis tillbaka från varhonnuhadevarit. Den här personen kommer jag troligen träffa på under veckan. Jag hoppas att jag inte blir alldeles för generad ^^

Det är lite trist va att jag inte lägger in några bilder? Vet inte vad jag ska ha bara. Tycker det är tråkigt att googla och sno bilder, men jag tar inte så mycket bilder med mobilen eller kamera heller för den delen. Jag får fundera lite på detta. Jag gillar själv inte att läsa bloggar utan bilder, det är tråkigt ^^,

Imorgon väntar fest med hos jobbarkompisen och hennes sambo. Det är många från jobbet som ska med, bland annat Mr X. Såklart. Jag är lite nervös för hur detta kommer att gå, med tanke på mitt lilla bryt förra helgen. Samtidigt känner jag mig också förväntansfull. För de senaste dagarna/veckorna har han verkat smälta lite, som att han är lite mer kontaktsökande än vanligt, pratar lite mer med mig än vanligt och hör av sig lite oftare. Inte vet jag vad det står för, men det har ju såklart (över-)analyserats till leda...

Det som är allra tråkigast med att det blev som det blev mellan oss är att vi ju faktiskt har haft bra kontakt och blivit vänner, men nu går det ju inte att vara annat än kollegor. Att prata privata saker eller att bete sig på ett "privat" sätt, eller hur man ska beskriva det, har inte gått. Stelt och märkligt och bara skitkonstigt är det. Men nu får vi ju umgås utanför jobbet, det kan aldrig vara fel. Så länge jag inte får ett bryt, vill säga. Men nej, jag vägrar! Jag ska ha jävligt kul och försöka att inte bry mig allt för mycket om honom! Risken finns för övrigt också att jag får bryt på hon som jag misstänker (= är nästan helt säker på) är intresserad av honom...

Only time will tell...

Jag har gått hela dagen och kollat på mobilen och hoppats att ingenjören ska höra av sig. Har dock varit lite dött på den fronten. Det är ju ack så trevligt att känna sig uppskattad, det hör ju inte till vanligheterna. Har mest varit fokus på annan skit det senaste. Nu hörde han dock av sig, då blev jag glad ;) Men så föreslår han att vi ska ses och då kommer paniken igen. Visste inte riktigt vad jag skulle svara... Det är ju inte det att jag är ointresserad, utan bara den lilla detaljen att jag är kär i någon annan. Hur gör man då? Jag tycker inte det känns speciellt vänligt att träffas om man faktiskt har känslor för någon annan. Samtidigt som det ju inte behöver betyda att vi ska gifta oss, bara för att vi ses. Man kan väl ha trevligt ihop ändå?! Det geografiska avståndet gör dock att en dejt inte är så lätt att ordna bara sådär, så vi får se hur det blir...

Bråket med exet blir bara värre. Ja, för nu kan vi nog kalla det bråk. Jag vill ha mina pengar, han vill inte ge dem till mig, för han har inte råd just nu. Tråkigt tycker jag, då får han väl fixa fram dem, punkt. Inte fan vet jag om han någonsin kommer ge pengarna till mig, men jag tänker inte ge mig. Dock hatar jag att bråka, och jag önskar jag vore lite mer som en vän till mig som inte tar någon skit över huvud taget. Jag blir lätt mesig i sånahär konfliktsituationer. Men jag ska verkligen försöka stå på mig. För står inte jag på mig, så kommer han stå på mig, så enkelt är det väl.

Sms:andet med ingenjören fortsätter. Det känns bra. Han är rolig, trevlig och charmig. Vad som känns mindre bra är ju att jag faktiskt är kär i Mr X. Det är ju tyvärr så enkelt. Så hur gör man? Hur gör man för att komma över någon? Jag behöver en mirakelkur! Snabbt ska det gå. Helst en kur som fungerar trots att man måste träffa, prata och mer eller mindre umgås med personen varje dag.

Tack på förhand.

Ibland får jag bara panik. Ni vet när saker och ting går lite för fort. Man träffar någon, man vet att den är intresserad och man själv är kanske inte riktigt på samma nivå. Och så känner jag bara HJÄLP och får tryck över bröstet. Om man nu ska vara fördomsfull och otroligt genusomedveten och heteronormativ så känns det som att det är mer typiskt för killar. Tjejen vill ta relationen till nästa nivå, lämnar kvar tandborte och tamponger i killens badrum och han får panik. Den känslan.

Den fick jag nu. Sms. "(...) det enda som saknas här är du."

Paniken. Trycket över bröstet.

För några år sedan kom jag och min kompis på att för att hitta "den rätte" som det så vackert heter skulle vi köra lite av en ny taktik. Den är gammal och väl beprövad inom många andra områden, vet inte hur det är inom kärleken dock. Det vi tänkte var i alla fall att köra uteslutningsmetoden! Lite på temat "man måste kyssa många grodor för att hitta sin prins". Till slut så måste det ju bara finnas någon liten stackare kvar som passar.

Så tänkte vi. Vi hann dock inte så långt, för helt plötsligt träffade jag mitt ex. Så då blev det ju inget mer med det, för det var liksom vår grej. Vi skaffade till och med en bok där vi skulle skriva in allt vi provat och som inte fungerat. Undra om hon har kvar den..? Måste fråga!

I vilket fall så har jag konstaterat att bland annat ingenjörer går bort. Jag har till och med provat två, men nä det gick åt skogen. Ingenjörer väcker skeptikern i mig, så är det bara. Och den väcktes ju såklart i fredags när jag träffade just ingenjören. Ja så får han heta, det blir lättast så.

Igår var jag på fest i grannbyn. Där Mr X bor. Han frågade på dagen om vi skulle gå ut, men jag sa att vi nog inte skulle det. Sedan hade han även kollat av med min partner in crime, S, samma sak. Hon sa att de/vi kanske kunde höras under kvällen och kanske mötas upp om både vi och dem skulle ut. Visst, sagt och gjort.

Vi har galet roligt på vår fest och det var inte tal om att gå ut. Helt plötsligt var klockan waaay past bed time. S hade fått sms från Mr X. Tre eller fyra stycken där han skrev till vilket ställe de skulle, sen hade de ändrat sig och skulle gå någon annanstans. Verkligen angelägen om att vi skulle mötas upp. Varför? Jag undrar. S undrar. Vi alla undrar.

Vet inte om det var just detta, eller alkohol eller en kombination tillsammans med allt annat, men jag fick ju såklart ett bryt. Satt på balkongen och grinade lite med kompisen L och helt enkelt förkunnade att det är Mr X jag är kär i och ett stort varför. Varför måste det vara såhär? Varför är han så konstig? Varför kan han inte vara kär i mig tillbaka? Enkla frågor att besvara på fyllan, ooja.

Sen gick jag in och hånglade upp ingenjören. Det var lika bra. Mer om honom senare kanske...

Jag var på ett möte idag med jobbet, på ett annat plejs. Och med på mötet fanns det en snubbe som jobbar på ett annat företag, men som vi samarbetar med ganska mycket. Just honom hade jag dock aldrig träffat förut. Vilket var synd för satan vad hothothot han var! Besvärligt det blir att koncentrera sig och fokusera när man sitter mittemot en sådan rackare.

Så när jag kom tillbaka till jobbet och talade om detta för min partner in crime, S, var ju hon tvungen att spana in honom på facebook. Jodå, det måste man visst det! Så vi letade upp honom och hans profilbild var för det första inte alls likt som han såg ut idag. Men... det första S säger när hon såg bilden: "Ser du inte vem han ser ut som?!". Och jomenvisst var det så, på den bilden åtminstone: han ser ut som en brorsa eller nåt till mr X. Samma frisyr, samma ansiktsform, samma hårfärg, skäggstubb, klädstil. Då blev jag nästan lite rädd för mig själv. Jävla skit.

Dock bör det väl påpekas att han visade sig vara upptagen och har dessutom barn, så där har jag inget att hämta ändå.

Jag vill bara fråga mr X rakt ut: Vad vill du? Vet du vad du vill? Vet du om du INTE vill något alls?

Men jag är så rädd för svaret. Jag är så rädd att han vet att han inte vill, att han inte är det minsta intresserad av något annat än att vara vänner och kollegor. Även om jag vet att han hela tiden har varit osäker. Men nu har det ju gått så lång tid. Han kanske tror att allt är överspelat, att vi lagt det bakom oss. Men jag har inte det, jag har inte kommit över det, jag har inte lagt det bakom mig. Jag vill ju säga det till honom. Men jag är så rädd för vad han ska säga och för att det ska förstöra det lilla som finns där nu.

Min magkänsla har hela tiden sagt att det inte kommer att bli något mer, att den korta tid vi hade tillsammans är det enda jag kommer att få. Men magkänslan håller på att ändra sig, hoppet håller på att ta över. Det känns som om vi inte distanserar oss från varandra på samma sätt, som att vi faktiskt har något där mellan oss. Men vad, det är frågan...

Frågan som jag är för feg för att ställa, som jag är för feg för att få ett svar på.

För några år sedan jobbade jag på en arbetsplats där det fanns, bland annat, en tjej och en kille, eller ska man kanske säga en kvinna och en man? De var väl omkring 30 år båda två vid den tiden, han kanske några år äldre. Skitsamma. Båda hade partners, hon hade även barn. Men det märktes att det var något mellan dem. Jag var bara sommarvikarie då, så det gick ju då inte att veta om de bara var vänner, flörtade eller om det var något mer.

Efter ett tag och efter skvaller fattade även jag att de nog var mer än vänner. Jag pratade även med tjejen ifråga om detta och det var väl egentligen inget mer med det. Kände inte att det var min sak att lägga mig i detta.

Vad jag idag funderade på är hur man kan gå flera år och vara otrogen mot sin partner. Även om det kanske inte är fysiskt, så är det väl ändå "psykiskt", tänker jag. Det jag tänker är dels hur samvetet tillåter det, men även hur man orkar. Jag förstår inte det. Men så har jag heller inte varit i situationen.

Sedan funderar jag också på vad dålig tajming kan göra med kärleken... På något vis tänker jag att de här personerna ovan kanske egentligen skulle vara med varandra på riktigt, och inte bara i smyg. Jag vet att de träffades i flera år, kanske fortfarande..? Kanske är de menade för varandra, eller så är det hemlighållandet och spänningen som gör det? Inte vet jag. Dock är det ju något som gör att de dras till varandra och att de fortsätter träffas och vara mer än jobbarkompisar.

Nu blev det här en massa svammel hit och dit. Det är ungefär så mycket det snurrar i mitt huvud också. Grundfrågan som jag har är väl egentligen om det är så att två personer kan vara menade för varandra och hur vet man det i så fall. Man har ju alltid ett val... Man kan välja att fortsätta träffa personen och vara otrogen. Eller så kan man välja att lämna sin nuvarande partner. Eller välja att bryta. Men valet finns ju. Sedan vad konsekvenserna blir, är ju en annan sak.

Jag skickade ytterligare ett sms häromdagen, frågade lite hur han tänkte, om det var meningen att han skulle ignorera och att jag sedan skulle strunta i det. Jag var nog inte jättetrevlig.

Men då fick jag åtminstone svar. Kontentan av detta svar var att han är pank och att eftersom jag tjänar mer än honom verkade det tydligen som att det var helt okej att han inte betalade tillbaka pengarna just nu. Han skrev inte det rakt ut, men innebörden var densamma.

Tröttsamt.

Jag får panik. Kanske mest på mig själv för att jag blir irriterad över att jag reagerar såhär. Eller så är det på henne. Eller på honom. Det är den värsta känslan jag vet, att vara svartsjuk. Speciellt när jag inte har någon som helst rätt att vara det. Sedan finns det nog ingen större anledning att vara det heller. Men det stör mig. När det är jag som vill ha honom för mig själv. Så får alla andra hans uppmärksamhet men inte jag. Eller ja, det får jag väl, men inte tillräckligt. Så det så.

Så på tal om att överanalysera så sitter jag just nu och analyserar sönder en konversation på facebook mellan mr X och en gemensam vän. Visst är hon intresserad? Vad tycker han? Varför skriver han så? Varför svarar hon så? Varför fortsätter han? Vad ska de säga nu?

Och så vidare.

Tror det är dags för mig att dra på mig springskorna, trycka i lurarna i öronen och burna på iPoden på högsta volym. Måste skingra tankarna lite.

Skickade precis iväg ett sms till mitt ex nu angående pengarna han är skyldig mig. Vi får se vilket mottagande det får. Det är svårt att vara trevlig i såna lägen känner jag. Jaja. Jag ska ha mina pengar, så enkelt är det. Det är svårt att göra honom mer arg på mig än vad han var för ett par månader sedan, så det ska nog gå bra. I värsta fall får jag ta i hårdhandskarna. Har några ess i rockärmen jag kan använda mig av om det skulle behövas...

Jag är världsbäst på att analysera och speciellt på att överanalysera. Är fullt medveten om att inte allt går att analysera sönder, för vissa saker och beteenden är helt random och har inte något med något annat att göra. Ändå kan jag bara inte låta bli. Speciellt inte när det gäller mr X här på jobbet. Inte blir det lättare av att han beter sig som han gör. Allt ska ältas och analyseras. Tur att jag har min privata terapeut här som hjälper mig. Inte för att jag blir så mycket klokare, men det är i alla fall skönt att ha någon att dryfta saker och ting med.

Det jobbigaste med att ha känslor för någon som jag tvingas att träffa varje dag är just det - att jag inte kan komma undan. Han är här och jag kan inte fly! Vilket också gör det omöjligt för mig att bli av med känslorna, för jag blir påmind varje gång jag ser honom.

Som det är nu så pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. Jag hoppas fortfarande på att det ska bli vi, samtidigt som jag logiskt sett inte tror det egentligen.

Jag ska på möhippa till helgen. Det kommer bli skitkul, jag är helt övertygad! Dock innebär möhippa vissa aktiviteter som jag inte helt är nöjd med. Man får ju bara finna sig i det med tanke på att jag inte är huvudpersonen, men ändå. Jag har lite svårt för såna där "skämma ut sig"-aktiviteter. Att gå runt på stan i någon hemsk utstyrsel och sälja kyssar för en billig penning. Nej tack. Om jag någon gång gifter mig och mina "vänner" skulle göra något sådant skulle de automatiskt göra sig själv ickevälkomna på bröllopet, så enkelt är det.

Jag är själv inte med att planera detta evenemang men enligt informationen jag fått kommer det bli någon form av utstyrsel på stan. Sedan vad hon ska tvingas göra, det vet jag inte än.

Något annat som står på schemat är pole dance, alltså dansa med/kring/vid en strippstång. Jag är skeptisk till detta, men det bör ju vara en jävligt bra träningsform plus att jag kommer träna magmusklerna med tanke på att jag garanterat kommer garva ihjäl mig åt mig själv. Det ska bli kul faktiskt! Prova något nytt. Kanske kan man stila med några nya moves sedan!



detta ska jag sikta på att lära mig...

Jag kanske får omvärdera min princip om att inte ragga på gymmet, för idag när jag kom dit fanns det faktiskt fler snyggingar. Först måste jag nog köpa nya träningskläder bara...

Jag är känslomässigt ganska väldigt mycket förvirrad just nu. Det är väl lika bra att erkänna det med en gång. Det kommer säkert att märkas här, så jag säger det redan nu. Det är ju fram för allt en person som tar upp min energi och tankeverksamhet, men även andra som gör lite gästspel här och där, då och då. Fast det hör väl singellivet till, kanske..?

Häromveckan träffade jag en gammal killkompis, K. Vi var väldigt nära vänner under en period för ungefär 10 år sedan och umgicks nästan dagligen. Alla runtomkring frågade om det inte var något mellan oss, för inte kunde en tjej och en kille vara så nära vänner utan att den ena skulle bli kär i den andra. Från min sida var det inget annat än vänskap.

Jag ska inte säga att vi tappade kontakten, men vi gled ifrån varandra, sådär som man gör när man blir äldre och man träffar nya vänner och partners. K erkände senare att han varit intresserad av mig, men att det bara var under en kort tid. Det gick några år när vi mest hade kontakt via nätet; facebook och msn, kanske något enstaka sms.

Han flyttade ifrån stan, till sin flickvän, men har kvar sin familj här. Så träffades vi på en fest för ungefär 1,5 år sedan. Och jag insåg hur mycket jag har saknat honom. Som vän. Han är så lätt att prata med, att umgås med, att vara med. Hans kompis, som även jag umgicks med en del när det begav sig, sa att K alltid varit kär i mig och kommer alltid att vara. Jag viftade bort det som fyllesnack, samtidigt som den tanken bosatte sig i min hjärna.

Sedan gick det nästan ett år till. Så träffades vi igen förra året. Han var på besök i stan. Utan sin flickvän. Och min sambo var iväg. Jag krisade just då i mitt förhållande. Och kanske var det en bidragande orsak till att jag kände att det fanns något mellan oss. En dragning till varandra kanske. Det hände inte något mellan oss, mer än att vi kände att det var onödigt att tala om för våra respektive att vi träffats... Varningsklocka?

Och så går tiden, ticktack. Jag är singel igen. Han är förlovad. Och vi träffas igen häromveckan, som sagt. Och jag känner fortfarande samma dragning. Eller som att det är något, men som inte går att sätta fingret på. Funderar på om det är min förvirring som talar. Igen. För jag känner fortfarande att jag saknar honom i mitt liv, men vet inte på vilket sätt. Vet inte hur jag ska ta reda på det heller. Fortsättning lär följa...

Jag har verkligen ingen som helst aning om hur vanligt detta är, men föreställningen jag har är att det ändå är ganska vanligt. Eller?

För min del så är det nog det sista stället jag skulle ragga på. På allvar. Spana ja. Ragga nej. Mest för att jag själv ser förjävlig ut när jag tränar/har tränat. Uppsatt och fett hår, röd i hela ansiktet, svett både här och där och känslan av att vara allmänt intesnygg.

På mitt gym verkar det ha kommit en hel del nytt folk det senaste, inklusive en del spanmaterial. På måndagar brukar det vara en snubbe och träna som jag har spanat på ett tag nu. Men som sagt så skulle jag aldrig få för mig att göra något av det. För feg och för ful. Åtminstone i träningssammanhang.

Någon som har erfarenhet av att ragga på gymmet som kan tänka sig att dela med sig..?

Jag är totalt värdelös på att ta konflikter. Jag vet att det är något jag måste jobba på, för det går inte att glida genom livet och undvika det hela tiden. Och nu måste jag.

Jag och mitt ex har ouppklarade affärer och han är skyldig mig pengar. Hade det handlat om några hundralappar hade jag inte brytt mig, men nu är det över 2000 kronor. Det är ju mycket pengar så jag tänker inte ge mig. Dock är jag tveksam till om detta kommer gå smärtfritt eller ej... Troligtvis inte. Jag vet att jag inte skött den här separationen jättebra. Man skulle kunna säga att jag gick vidare innan jag hade talat om det för honom. Så kan det gå. Detta har dock medfört i att han är jäkla förbannad på mig. Det värsta har lagt sig och nu har vi inte haft kontakt på över en månad.

Faktum kvarstår dock: jag vill ha tillbaka mina pengar. Vi får se hur det här går...

igår var allt så enkelt. jag kände mig stark. som att jag hade bestämt mig. du ska inte få ödsla min tid och energi längre, du är inte värd det. jag vill hellre använda den till något annat, någon annan, något bättre.

men så kommer jag till jobbet idag. försöker att inte titta på dig, för när jag gör det så vet jag att det är kört. och det går bra. mission: ignore fortsätter.

ända till du pratar med mig. vad gör man då? låtsas inte höra? nej det går ju inte, det vore konstigt. och otrevligt. och alla runtomkring skulle undra vad jag pysslar med. så tittar du på mig, ler åt mig.

så blir allt sådär svårt igen. satan.