Vänskap eller mer, det är frågan.
Jag är känslomässigt ganska väldigt mycket förvirrad just nu. Det är väl lika bra att erkänna det med en gång. Det kommer säkert att märkas här, så jag säger det redan nu. Det är ju fram för allt en person som tar upp min energi och tankeverksamhet, men även andra som gör lite gästspel här och där, då och då. Fast det hör väl singellivet till, kanske..?
Häromveckan träffade jag en gammal killkompis, K. Vi var väldigt nära vänner under en period för ungefär 10 år sedan och umgicks nästan dagligen. Alla runtomkring frågade om det inte var något mellan oss, för inte kunde en tjej och en kille vara så nära vänner utan att den ena skulle bli kär i den andra. Från min sida var det inget annat än vänskap.
Jag ska inte säga att vi tappade kontakten, men vi gled ifrån varandra, sådär som man gör när man blir äldre och man träffar nya vänner och partners. K erkände senare att han varit intresserad av mig, men att det bara var under en kort tid. Det gick några år när vi mest hade kontakt via nätet; facebook och msn, kanske något enstaka sms.
Han flyttade ifrån stan, till sin flickvän, men har kvar sin familj här. Så träffades vi på en fest för ungefär 1,5 år sedan. Och jag insåg hur mycket jag har saknat honom. Som vän. Han är så lätt att prata med, att umgås med, att vara med. Hans kompis, som även jag umgicks med en del när det begav sig, sa att K alltid varit kär i mig och kommer alltid att vara. Jag viftade bort det som fyllesnack, samtidigt som den tanken bosatte sig i min hjärna.
Sedan gick det nästan ett år till. Så träffades vi igen förra året. Han var på besök i stan. Utan sin flickvän. Och min sambo var iväg. Jag krisade just då i mitt förhållande. Och kanske var det en bidragande orsak till att jag kände att det fanns något mellan oss. En dragning till varandra kanske. Det hände inte något mellan oss, mer än att vi kände att det var onödigt att tala om för våra respektive att vi träffats... Varningsklocka?
Och så går tiden, ticktack. Jag är singel igen. Han är förlovad. Och vi träffas igen häromveckan, som sagt. Och jag känner fortfarande samma dragning. Eller som att det är något, men som inte går att sätta fingret på. Funderar på om det är min förvirring som talar. Igen. För jag känner fortfarande att jag saknar honom i mitt liv, men vet inte på vilket sätt. Vet inte hur jag ska ta reda på det heller. Fortsättning lär följa...
Häromveckan träffade jag en gammal killkompis, K. Vi var väldigt nära vänner under en period för ungefär 10 år sedan och umgicks nästan dagligen. Alla runtomkring frågade om det inte var något mellan oss, för inte kunde en tjej och en kille vara så nära vänner utan att den ena skulle bli kär i den andra. Från min sida var det inget annat än vänskap.
Jag ska inte säga att vi tappade kontakten, men vi gled ifrån varandra, sådär som man gör när man blir äldre och man träffar nya vänner och partners. K erkände senare att han varit intresserad av mig, men att det bara var under en kort tid. Det gick några år när vi mest hade kontakt via nätet; facebook och msn, kanske något enstaka sms.
Han flyttade ifrån stan, till sin flickvän, men har kvar sin familj här. Så träffades vi på en fest för ungefär 1,5 år sedan. Och jag insåg hur mycket jag har saknat honom. Som vän. Han är så lätt att prata med, att umgås med, att vara med. Hans kompis, som även jag umgicks med en del när det begav sig, sa att K alltid varit kär i mig och kommer alltid att vara. Jag viftade bort det som fyllesnack, samtidigt som den tanken bosatte sig i min hjärna.
Sedan gick det nästan ett år till. Så träffades vi igen förra året. Han var på besök i stan. Utan sin flickvän. Och min sambo var iväg. Jag krisade just då i mitt förhållande. Och kanske var det en bidragande orsak till att jag kände att det fanns något mellan oss. En dragning till varandra kanske. Det hände inte något mellan oss, mer än att vi kände att det var onödigt att tala om för våra respektive att vi träffats... Varningsklocka?
Och så går tiden, ticktack. Jag är singel igen. Han är förlovad. Och vi träffas igen häromveckan, som sagt. Och jag känner fortfarande samma dragning. Eller som att det är något, men som inte går att sätta fingret på. Funderar på om det är min förvirring som talar. Igen. För jag känner fortfarande att jag saknar honom i mitt liv, men vet inte på vilket sätt. Vet inte hur jag ska ta reda på det heller. Fortsättning lär följa...
Kommentarer
Trackback
