dansa fastän hjärtat brister

Jag har redan en blogg. Där är jag den jag är. Fast i light-variant. Ganska så privat, men ändå inte tillräckligt. Ibland kan jag inte skriva vad jag känner eller tycker. Dels för att det kan sticka folk i ögonen och dels för att jag har en gräns för vad som är för privat. Åtminstone enligt någon slags definfition.

Här tänkte jag vara ännu mer jag. Ännu mer av mina innersta åsikter, tankar, känslor och annat som världen gärna får veta, men inte nödvändigtvis de som är närmast runtomkring mig.

Jag är snart 30 och singel sedan några månader tillbaka. Vill hitta den där stora kärleken som alla pratar om, men förstår inte riktigt hur det ska gå till. Har liksom insett att det inte är så jäkla lätt. För det är så mycket som sätter käppar i hjulet. Men tills dess får man väl göra det bästa av situationen, eller hur?

Och det gjorde jag. Trodde jag. Involverade mig med en jobbarkompis som lika snabbt sa tack och hej. För sent sa jag, som redan hade hunnit kära ner mig. Så nu tvingas jag att träffa honom vareviga dag på arbetet. Hur ska man lyckas komma över någon när man måste ses varje dag? Det har jag inte riktigt hunnit komma på ännu. Om någon har ett svar får man gärna säga till!

Jag har en känsla av att en del kommer handla om honom här ett tag. Det är där jag sätter ribban.